Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/8

78 – ingen ålder för ryttarna i Lerkil

Det går alltid att utvecklas på hästryggen. Det är ryttarna som alla är födda 1943 rörande överens om.
– Ibland kan jag stå här och få tårar i ögonen när jag ser dem, säger ridläraren Carina Löfving.

Nordhallands ridklubb, fredag förmiddag strax före klockan 10. I stallet gör ryttarna i ordning sina hästar. Gunilla Tochtermann sadlar Mando, Kenneth Strandborg tar hand om Otto och Rigmor Mannheimer gör i ordning …

– Vad heter han nu? Trendy? Så är det ja, säger Rigmor och fortsätter berätta att de alltid rider samma hästar under lektionen som klassificeras som Dressyr special.

Det är ett rutinerat gäng som instruktör Carina Löfving möter en gång i veckan i Lerkil. Rigmor Mannheimer inledde livet på hästryggen som sjuåring vid ridhuset i Bö, Göteborg. Men hon bodde på en gård i Lerum och det var inte helt ovanligt att hon red de två milen tur och retur till tävlingar på Kviberg i Göteborg.

Gunilla Tochtermann växte upp i Varberg och liftade som tonåring till ridskolan i Falkenberg. ”Men när Sverige hade dåligt med bensin under Suezkrisen kunde det ibland vara svårt att komma hem”. Både hon och Rigmor Mannheimer flyttade till Kungsbacka kommun för 50 år sedan och har sedan dess varit aktiva i Nordhallands RK.

Nykomlingen i gruppen är Kenneth Strandborg. Även om han tidigt hängde i stall med en mamma som var duktig dressyrryttare var det först som 57-åring han tog valet att sitta upp.

– Då hade jag länge kört trial med min son och kände att det var dags att göra något tillsammans med min dotter också. Jag anmälde mig till ett läger och efter tre dagar kunde jag galoppera, säger Kenneth Strandborg.

Väl ute i manegen inleds uppvärmningen med powerwalk för hästarna – utan att någon av eleverna, samtliga födda 1943, äntrar sadeln.

– Se till att de får sträcka ut sig nu, säger Carina Löfving som skärmat av den sandbelagda ridytan med en tredjedel för att ekipagen inte ska komma för långt bort från henne.

Och för att få djuren än mer uppvärmda sitter ryttarna upp och går rätt omgående från lätt skritt till mjuk galopp på bråkdelen av en sekund.

– Jättefin kommunikation Gunilla! Försök få tag i nacken lite Kenneth! Bra där Rigmor, där slappnar han av fint.

Ny information lämnas konstant till ryttarna som korrigerar och ändrar. För en lekman kan det vara svårt att se ”felen” från början men direkt efter tränare Löfvings påpekanden syns en påtaglig förändring till det bättre.

– I den här gruppen finns en otroligt bra koordination och hjälpgivningsnivå så att hästarna förstår. Ibland kan jag stå här och få tårar i ögonen när jag ser dem, säger Carina Löfving.

Ritten byter håll, liksom volterna runt koner. Tempon skiftas från långsamt (skritt) till medelfart (trav) och galopp, allt medan instruktionerna fortsätter och uppdragen ändras.

– Carina är en förutsättning för att vi ska utvecklas. Hon ser vad vi gör rätt och vad som är fel och hon rättar oss på ett trevligt sätt. Hon har omsorg om både oss och hästarna, säger Gunilla Tochtermann.

Klockan närmar sig elva, men innan det är dags för nedvarvning och stretching väntar en sista kraftansträngning – lätt trav runt konan följt av full galopp.

– Inte för fort Gunilla! Han är en ögontjänare den där lille Mando, skrattar Carina Löfving då hästen valde bort galoppstegen då hans ryttare la undan spöet men som nu kör för fullt bara av vetskapen att ett spö åter finns i Gunilla Tochtermanns hand.

– Rid nu långsamt Kenneth så han inte lägger i turboväxeln, fortsätter Carina och viskar sedan att Kenneth helt saknar rädslokänslor på hästryggen.

Det är ett rejält uppvärmt och glatt gäng som sadlar av sina hästar och sedan sätter sig till rätta vid ett av borden i ridhusets övervåning med utblick över manegen där en ny lektion tar vid. Nästan i mun på varandra förklarar de kärleken till de stora djuren och viljan att få dem att följa minsta hand-, fot- eller benrörelse.

– Det är en sådan wow-känsla när de här stora djuren följer en, säger Rigmor Mannheimer.

– Jag har ridit flera gånger på en fälthinderbana i Tunarp. Där finns hinder där man gör nedslag i vatten på lägre höjd än vid upphoppet. Där har jag upplevt ögonblick när man svävar i en evighet. Bättre kan det inte bli, säger Kenneth Strandborg.

Ni rider dressyr, varför inte hoppning?

– Det är inte värt att riskera längre så det här med dressyr är blir lagom, säger Rigmor Mannheimer.

Att ridningen betyder mycket för den vitala trion är påtagligt. Ett liv utan hästar och ridning finns inte på kartan.

– Vi var fler i gruppen förut. En hann fylla 80 innan hon la av och en annan pratar varje gång vi träffar henne att hon ångrar att hon har slutat så vi kommer allt att fortsätta så länge det bara går, säger Gunilla Tochtermann.

Martin Björklund

[email protected]