Svitlana Kalihua, 33 år från Ukraina, arbetade och studerade i Sverige för sex år sedan. Nu är hon tillbaka, men som flykting.
Svitlana Kalihua, 33 år från Ukraina, arbetade och studerade i Sverige för sex år sedan. Nu är hon tillbaka, men som flykting. Bild: Ellinor Svensson

Svitlana tillbaka i Sverige från Ukraina

33-åriga Svitlana Kalihua från Ukraina har tidigare arbetat och studerat i Kungsbacka. Tre år senare är hon tillbaka i Sverige men nu som flykting. Hennes oro är fortfarande stor över hennes mamma och bror är kvar i hemlandet.
– Jag vet inte om det var sista gången jag såg dem, säger hon.

ANNONS
LocationSärö||

Svitlana Kalihua befinner sig i trygghet, några hundra mil hemstaden från Dnipropetrovsk i Ukraina. För några dagar sedan kom hon till Sverige och bor just nu hos en vän i Särö. Men flykten till Sverige var inte lätt och hon blev tvungen att lämna sin bror och mamma kvar i Ukraina.

– Det blev bara värre och värre för varje dag. Tågen var fulla, folk hade panik och ville bara komma iväg. Jag ville inte lämna min mamma men hon sa till mig att jag måste åka. En kompis skulle köra från Dnipro (hemstaden) och hade plats över till mig så jag fick några timmar på mig att packa.

ANNONS

”Hjälper folk längs vägen som försöker fly”

De försökte köra till västra Ukraina men det gick inte att köra på de stora vägarna, trafiken stod i princip stilla. I stället fick de köra på småvägarna. Hela tiden fick de larm om nya attacker.

– Det var jättehemskt. Det tog tre dagar att köra, vi var nära att få slut på bensin och hade inte tillräckligt med mat. Vi träffade på några kvinnor längs vägen som erbjöd oss mat och något att dricka. Kvinnorna hjälper folk längs vägen som försöker fly, berättar Svitlana och fortsätter:

– En av kvinnorna, Luba, berättade att hon hade en dotter i min ålder. Hon fick mig att lova att jag skulle försöka vara stark i det här.

Hon vill inte lämna sitt land, hon kommer stanna kvar oavsett vad som än händer.

Det går inte en sekund utan att hon tänker på sin mamma och bror som fortfarande är kvar i Ukraina. Även hennes expojkvän är kvar i hemstaden. Hennes syster har lyckats fly från huvudstaden med sin familj till Kazakstan.

– Min bror är svetsare och han har gjort flera barrikader till militären. Han är tvungen att stanna för värnplikten. Men det är problem för honom för han har epilepsi och kan få anfall när som helst, säger Svitlana Kalihua.

Förberett sig inför ett eventuell krig

Hennes mamma vägrar lämna sitt hem, men hon har förberett sig inför en eventuell invasion redan 2014 med invasionen av Krimhalvön och konflikten i flera Östukrainska städer som Donetsk och Luhansk. Det är många ukrainare som har förberett sig inför ett kommande krig, berättar Svitlana.

ANNONS

– Min mamma kan ta skydd i badkaret och hon har förnödenheter som konserver, torrmat och vatten i källaren. Hon vill inte lämna sitt land, hon kommer stanna kvar oavsett vad som än händer. Jag kan förstå henne men jag hade önskat att hon följde med mig.

Tårarna rinner nerför hennes kinder. Hon ringer sin mamma varje dag för att höra om hon är okej.

– Jag vet inte om det var sista gången jag såg dem.

Svitlana Kalihua är tillbaka i Kungsbacka men nu som flykting undan kriget i Ukraina. Hennes bror och mamma är kvar i hemlandet.
Svitlana Kalihua är tillbaka i Kungsbacka men nu som flykting undan kriget i Ukraina. Hennes bror och mamma är kvar i hemlandet. Bild: Ellinor Svensson

Arbetade och studerade i Kungsbacka

2016 åkte hon till Sverige för att jobba som au pair i Kullavik. Senare började hon studera hotell och restaurang på Elof Lindälv och arbetade först som måltidsbiträde, för att sedan utbilda sig till kock. När hon tänker tillbaka på den tiden kunde hon inte ens föreställa sig att nästa gång hon skulle komma till Sverige, skulle vara som flykting.

– När jag kom hit 2016, var precis innan jul. Vi åkte till Göteborg och kollade på julkonserten. Det var julbelysning, barnen sjöng julsånger. Det var så fint, som en film men det var i verkligheten, säger hon och fortsätter:

– Det var mycket kärlek och alla är så himla snälla, jag hoppas att de som kommer hit nu får uppleva samma kärlek från folket här i Sverige. Det är en blå gul flagga precis som våran. Jag vet inte vad det är men det känns nästan som mitt hem.

ANNONS

Jag trodde det var hemskt, men då visste jag inte vad som skulle hända sen.

Tankarna går tillbaka till andra världskriget

Svitlana har redan börjat hjälpa till här i Sverige, hon hjälper gärna till att tolka eftersom hon kan fyra språk, ukrainska, svenska, engelska och ryska. Hon träffade en gravid kvinna från Ukraina på Migrationsverket i Kållered som inte kunde någon engelska och behövde hjälp att komma till läkaren.

– Jag ska åka till Warszawa med en hjälporganisation och hjälpa de som flytt till Polen. Jag försöker tänka positivt och nästa steg hela tiden, vad jag kan göra för att hjälpa dem.

När Kungsbacka-Posten träffade Svitlana för tre år sedan skulle hon springa Göteborgsvarvet för andra gången. Då var hennes mål att springa ett halvmaraton på under en timme. Ett mål som hon håller fast vid men det är inte det som är hennes fokus just nu.

– Jag kan inte ens tänka på framtiden nu, inte när det är så här. Jag tänker bara på andra världskriget och Hitler där han satt i sin bunker. Precis som Putin. Jag vill inte behöva säga det men det här kan bara sluta på samma sätt.

Många äldre stannar kvar

Men hon försöker uppehålla tankarna så gott det går och har precis börjat med löpträningen igen. När hon springer så känner hon sig fri och kan fokusera på hur hon kan hjälpa till. När coronapandemin bröt ut var hon i Indien i några månader.

ANNONS

– Jag trodde det var hemskt, men då visste jag inte vad som skulle hända sen. När jag tittar på nyheterna och ser platser jag besökt men som jag inte längre känner igen. Jag kan inte förstå det.

Svitlana Kalihua vill hjälpa flyktingar som kommer hit så mycket hon kan .
Svitlana Kalihua vill hjälpa flyktingar som kommer hit så mycket hon kan . Bild: Ellinor Svensson

Då vill jag åka tillbaka till Ukraina, till min mamma och bror och vara med dem.

Hennes tankar går till alla som är kvar i hemlandet och fortsätter kämpa för Ukraina hjälper befolkningen.

– Många äldre stannar kvar, de känner inte till något annat och vill inte lämna sina hem. Och alla män måste stanna, även 16-åringar, de är ju bara barn. Jag såg också en pappa som hade amputerat sin arm som fick lämna sin familj och åka tillbaka. Det var hemskt.

”Sett mer kärlek mellan människor än hat”

Svitlana Kalihua vill ändå tro att det finns mer kärlek än hat i världen, även om det är svårt att se i ett pågående krig.

– Jag tror det viktigaste är kärlek, jag har sett mer kärlek mellan människor än hat de här dagarna. Jag tänker på militären som är där och riskerar sina liv varje dag, de kämpar för vårt land. Alla kämpar på sitt sätt. Jag försöker hjälpa de som kommer hit så mycket jag kan.

Hon fortsätter:

– Jag bara hoppas att det ska vara över snart. Då vill jag åka tillbaka till Ukraina, till min mamma och bror och vara med dem.

ANNONS

LÄS MER:Tingbergshallen kan byggas om för Ukrainaflyktingar

LÄS MER:Equmeniakyrkan öppnar kursgården för flyktingar: ”Otroligt gensvar”

LÄS MER:Sökes: Karantänplatser till Ukrainaflyktingarnas husdjur

Ladda ner vår nyhetsapp!

1. Sök på ”Kungsbacka-Posten” i AppStore eller Google Play.

2. För att ladda ner nyhetsappen klickar du på ”hämta” eller ”installera”.

3. Godkänn att nedladdningen påbörjas.

4. Därefter påbörjas nedladdningen.

5. När nedladdningen är klar klickar du på ”öppna” för att öppna nyhetsappen.

6. Klart, nu har du laddat ner nyhetsappen. Du hittar appen på din hemskärm bland dina andra appar.

Kom ihåg att aktivera pushnotiser så att du aldrig missar en lokal nyhet.

ANNONS