Anne agerade när flyktingarna behövde hjälp – kan bli Årets Kungsbackabo

Kriget i Ukraina har pågått i drygt nio månader och enligt Anne Grudeborn så känns mottagandet av flyktingar både avlägset, och alldeles nyss.

– Allt gick så fort, man hann inte tänka.

När tusentals människor behövde akut hjälp i Sverige fanns ingen tid att tveka. Equmeniakyrkan i Lerkil är en liten församling med ungefär 40 medlemmar. Men i samma byggnad som den nybyggda kyrkan ligger, finns också Västkustgården.

Nu är sofforna tomma

Där finns en korridor med många rum, lappar med siffror sitter upptejpade på dörrarna. Där finns också badrum med toaletter och duschar, samlingsrum och kök med många sittplatser.

Under den första tiden i det nya landet blev denna gård en trygghet för ungefär 60 personer, främst kvinnor och barn. Idag har de flesta lämnat stället. Ett sista sällskap ska flytta i mitten av november. Leksakerna i gemensamhetsutrymmena står prydligt uppställda längs väggarna. Sofforna och fåtöljerna är tomma.

– Det känns fruktansvärt tomt att komma hit. Det är en sorg att de inte kan bo kvar, men vi försöker vända på det och se det som att det är positivt att det händer något i livet. Många bor kvar i närheten, så vi kommer träffas igen. Det blir julfest snart, säger Anne Grudeborn.

Medmänsklighet från många håll

Västkustgården räknas nämligen inte som ett av kommunens boenden, så församlingen får inte ersättning. Boendet har drivits av volontärer och sponsorer. Anne har de senaste månaderna sett prov på välvilja och medmänsklighet från både privatpersoner och företag.

– Vi är en pytteliten församling, men när vi startade Equmeniakyrkan här för sex år sedan så var målet att detta skulle bli en samlingsplats för hela samhället. Så blev det först nu, berättar hon.

I mars, efter bara några dagars förberedelse stannade den första bussen på uppfarten. Då stod ett hundratal volontärer redo att hjälpa till att göra ankomsten så bra som möjligt.

– Jag tänkte: ”wow, vilken uppslutning”. Vi fick hjälp av olika företag som skänkte kylskåp och sängkläder och som installerade lås till rummen. Efter tre dagar fick vi hjälp med svenskakurser av både skolor och volontärer, säger Anne Grudeborn.

Ljusa stunder i tragedin

I början stannade någon av volontärerna på gården över natten, och turades om att laga mat.

– Vi visste ju inte hur det skulle gå. Men en tolk som också är arbetsterapeut sa att det är viktigt att inte bli passiv i en sådan här situation. Så snart började de boende få laga sin egen mat och städa. Vi lånade ut en bil och ordnade konto på Ica, så att de kunde åka och köpa sin egen mat.

Trots att det ligger en djup tragedi bakom flykten från Ukraina så har det funnits ljusa stunder på gården.

– Ridhuset i Vallda bjöd in så att barnen fick rida, det anordnades en välgörenhetskonsert, och vi fick gå på påskpromenad på Tjolöholm. Vi firade påsk två gånger, först ordnade vi en svensk påsk, och veckan efter firas den ukrainska påsken och då lagade de maten själva, säger Anne.

Pastorns uppgift är att lyssna

Hon säger att man redan från dag ett satt glädjen högt på agendan.

– Det har varit mycket sorg och jag har fått höra hemska berättelser om flykt genom krigszoner. Det har funnits plats för glädje, sorg, förtvivlan och hopp.

Om andra har kunnat bidra med sängkläder, elinstallationer och ridlektioner så har pastorns uppgift varit att lyssna på människors berättelser. Utöver att Anne faktiskt snabbt fick rollen som en sorts sambandscentral.

– Min profession är väl just att möta människor i glädje och sorg. Och att vara närvarande, säger hon.

Samarbete med samhället

Det svåraste har varit det administrativa. Alla kontakter med Migrationsverket, bank, arbetsförmedling. Samtidigt har kommunen, skola, vårdcentral och Svenska kyrkan varit på plats och presenterat sig och hjälpt till.

– Vi har lärt oss mycket, även jag. Nu har många av de som hamnade här fått jobb, det har flutit på jättefint.

Anne Grudeborn konstaterar att erfarenheten att ta emot människor på flykt är speciell.

– Vi har skapat många fina minnen tillsammans, men det är så konstigt, det det där med att glädje och sorg blandas. Helst önskar man ju att de fick flytta hem till Ukraina igen, säger hon.

LÄS MER:Nomineringarna till Årets Kungsbackabo strömmar in

LÄS MER:Årets Kungsbackabo ska utses – ta chansen att påverka

LÄS MER:Vinnaren i glädjetårar när priset delades ut: ”Fortfarande i chock”

Mia Sandblom

mia.sandblom@kungsbackaposten.se