Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Patrik Forsberg
Bild: Patrik Forsberg

Victoria Forsberg: Behovet av utlopp

Såg ni Bernie på Kungsbacka Torg här om veckan? Eller på pendeln? Eller dansande Gangnamn Style? Bland Jesu lärjungar i Sista måltiden? På parkbänken brevid Forrest Gump? Demokraten hann resa genom både tid och rum under loppet av några dygn.

Iklädd stickade vantar kom han att gå beyond viral: han trycktes på tröjor och muggar, avbildades som bakverk och virkades som docka. Och tack vare en uttråkad amerikansk student med för mycket fritid, som byggde hemsidan Put Bernie Anywhere, kunde han dessutom placeras precis var som helst på jorden. (Japp, han har givetvis suttit i min trädgård också). Och det var liksom fint på något vis. Mitt i pandemiångesten så enades världen för en stund kring en hopsjunken politiker på en klappstol. Kreativiteten flödade och internet exploderade av Bernie-memes. De stickade vantarna sålde slut i affärerna, och stickningsentusiasterna producerade replikor på löpande band.

Kan det inte vara så att Bernie-explosionen är ett symptom på vår nuvarande situation?

Efter några dagar hade Bernie-hetsen blåst förbi och allt var som vanligt igen. Den plötsligt uppflammade lågan av skaparlusta hade slocknat. Tristessen var åter ett faktum. Vi har sköljts över av liknande viral-vågor tidigare. En hastigt uppblossande, kollektiv entusiasm som är över lika snabbt som den börjar. Men få virala fenomen har varit så explosiva, och resulterat i så mycket kreativitet som just Bernie Sanders i tumvantar. Och nu killgissar jag, men kan det inte vara så att Bernie-explosionen är ett symptom på vår nuvarande situation? Vi befinner oss nu nästan ett år in i en pandemi. Vi har varit ofrivilligt isolerade och i avsaknad av större socialt umgänge under en längre tid. Många av oss är kanske betydligt mer uttråkade än vanligt och längtar verkligen efter att få en kick igen. Jag killgissar lite till nu, men kanske går många av oss också och bär på en uppdämd kreativitet, ilska eller frustration? Kanske är det så att det stormkokar inuti och när locket lyfts av så väller hela innehållet ut. Kanske var det därför som bilden på Bernie inte stannade vid att bli en rolig bild som delades några gånger, utan också blev stickade vantar, väggmålningar, tårtor, dockor och t-shirts. För att behovet av att få utlopp för något var större än det någonsin varit.

Långvarig isolering känns i alla fall som en något rimligare förklaring till varför någon plötsligt tar på sig djurhorn och stormar parlamentet.

Jag sitter som sagt här och gissar nu, men håll med om att teorin inte är helt uppåt väggarna? Jag menar, titta på stormningen av Capitolium: hade den inte kunnat vara av betydligt fredligare och mer stillsam karaktär om vi inte varit sjukt trötta på det senaste året? Långvarig isolering känns i alla fall som en något rimligare förklaring till varför någon plötsligt tar på sig djurhorn och stormar parlamentet.

Själv har jag riktat min egen pandemifrustration mot att lära mig sådant jag inte kan. Julhelgerna ägnades åt att läsa allt jag kom över om Kulturprofilen, och nu är jag djupt förkovrad i Andréexpeditionen. Om jag kan komma ut som något mer allmänbildad efter den här pandemin så är i alla fall jag nöjd. Om inte annat var jag först bland mina vänner att dela Bernie i alla fall. Även små segrar är viktiga.

Tumme upp: Minusgrader och snö. Första gången på år som vi är kompisar, februari.

Tumme ner: När uppdämd frustration blir osannolikt drev mot kulturchef.

Victoria Forsberg