Mellan storebror och lillebror skilde tolv år. Åldersskillnaden gjorde att vi först på äldre dagar kom varandra riktigt nära.
De återkommande semesterresorna med Leif var alltid innehållsrika. Hetsiga diskussioner brukade starta redan innan vi hunnit ur Kungsbacka. Vi var oense om nästan allt. Det hörde liksom till konceptet.
”Jag åker med som åtlöje”, sa Leif, och sedan serverade han vassa kommentarer som fyllde våra uppskattade reserapporter.
Leif Hansson gjorde ofta tillvaron enkel: ja eller nej, svart eller vitt, bu eller bä. Åsikterna innehöll sällan mellanlägen. Kan inte minnas att jag någon gång hörde honom använda ”kanske” eller ”möjligen”.
Hans kompromisslösa framtoning gav honom många vänner och några ovänner. De flesta tycktes gilla den raka stilen. När Leif sa en sak var det så, utan något krånglande. Det gällde både privat och i yrkeslivet.
1970 övertog han elfirman från vår far Walter Hansson. Så långt hade Leif varit en hårdjobbande klippa som utfört betydande installationer vid Domus-bygget, sjukstugans restaurering och på många andra platser i vår expansiva stad.
Med honom som chef växte företaget snabbt och det var med stolthet han förde familjetraditionen vidare. År 2000 tog tredje generationen över. Barnen Thomas, Mats och Lena har sedan dess fortsatt driva verksamheten i framgångsrik stil.
Bakom en ibland tuff yta hade Leif ett blödigt hjärta. Han brydde sig om sina närmaste. Det kunde handla om seglande eller hästhoppande barn, om hockey- eller fotbollsspelande barnbarn. Han var alltid på plats – och för att slippa bli besviken utgick han ständigt från att de skulle förlora.
Idrotten var en stor del i Leif liv. Där hade vi faktiskt en gemensam nämnare: Örgryte IS var laget som förenade våra själar.
Vila i frid, Leif.
JAN HANSSON
