Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Victoria Forsberg, krönikör i Kungsbacka-Posten. Bild: Patrik Forsberg
Victoria Forsberg, krönikör i Kungsbacka-Posten. Bild: Patrik Forsberg

Victoria Forsberg: Till mannens fördel

Strukturer. De finns överallt, syns inte alltid så tydligt men när vi väl satt på oss de glasögonen blir de kristallklara. Den stora utmaningen är dock inte att se – det är att synliggöra, skriver Victoria Forsberg.

Jag fick en dag frågan vad som egentligen menas med ”patriarkala strukturer”. Jag försökte förklara det som samhällsordningen som bygger på mannens makt över kvinnan, men möttes direkt av motargumentet att ”så är det ju inte idag, vi är ju mer jämställda än någonsin!” Och ja, det är delvis sant. Men bara det argumentet i sig säger en hel del om att strukturen fortfarande råder. Idag är dock de flesta, åtminstone i vår västerländska kultur, överens om att män och kvinnor är lika värda och ska behandlas lika. Ändå är det mesta i samhället i allra högsta grad till mannens fördel, och det är först när vi synliggör denna skevhet, som vi kan bryta ner strukturen.

Där jag sa jag det. Bryta ner. Nej, jag talar naturligtvis inte om att vi ska börja hata män. Jag talar inte om att samla medsystrar till revolution genom att vrida hela könsmaktsordningen till matriarkatets fördel. Jag talar om att synliggöra djupt rotade, knappt märkbara beteende och handlingar som ytterligare förstärker det manliga övertaget. Erkänn att du just i detta nu sitter och tänker: ”pöh! Jag är då inte del av/utsatt för nån patriarkal struktur!” Well, jag är ledsen att säga det, men det är du. Låt mig dela med mig av några exempel från verkliga livet:

Digitalt möte, en kvinna presenterar en åsikt. De andra lyssnar, nickar instämmande. En man får ordet, presenterar en åsikt som är rakt motsatt den kvinnliga talarens. Under sin utläggning flyttar han sig successivt närmare webbkameran, talar långsammare men starkare för varje mening. Avslutar sedan med att återgå till sin bakåtlutade position. Inte svårt att gissa vem som vann den debatten.

LÄS MER: Victoria Forsberg: Behovet av utlopp

En man intervjuar en kvinnlig konstnär om sin nya utställning. Hon berättar, han ställer följdfrågor. Sedan lyckas han obemärkt ta över samtalet, berättar om sina egna tolkningar av konstverken, hur han upplever dem. Kvinnans fortsatta insats i samtalet blir att bekräfta hans tolkningar. Knappt märkbart, men med invand finess förflyttades fokuset från kvinnan, till mannen.

Den stora utmaningen är dock inte att se – det är att synliggöra. Göra sig obekväm. För det är inte bekvämt att ifrågasätta en manlig kollegas, bekants eller partners beteende utan att bli betraktad som ett hot.

De här båda situationerna kanske inte var direkt relaterbara för gemene man, jag förstår det, och de var båda ganska tydliga exempel på invant, strukturellt beteende. Tyvärr är ju inte alla exempel fullt så tydliga: Ett skolbarn har glömt gympapåsen och skyller på att det är ”pappavecka”. Mannen köper fel mensskydd till sin fru trots att hon skickat en bild på önskad sort, för att ”alla ser ju likadana ut”. Pappan lämnar över alla föräldradagar till sin fru för att ”hon vill ju vara hemma länge!”

Strukturer. De finns överallt, syns inte alltid så tydligt men när vi väl satt på oss de glasögonen blir de kristallklara. Den stora utmaningen är dock inte att se – det är att synliggöra. Göra sig obekväm. För det är inte bekvämt att ifrågasätta en manlig kollegas, bekants eller partners beteende utan att bli betraktad som ett hot. Men om vi inte synliggör kommer vi heller inte kunna förändra. Om vi inte vågar vara obekväma kommer det obekväma drabba oss. Och jag, jag tar gärna en för laget, men jag uppskattar såklart sällskap.

Tumme upp: Bianca Kronlöfs brev till Soran Ismail. Spot on, oförfinat och fullständigt briljant.

Tumme ner: Soran Ismails ”Persona non grata”. Vad hände där, SVT?

LÄS MER: För livets skull

LÄS MER: Text me when the patriarkal struktur is upplöst

LÄS MER: Provocerande osant