Victoria Forsberg. Bild: Patrik Forsberg.
Victoria Forsberg. Bild: Patrik Forsberg. Bild: Patrik Forsberg

Text me when the patriarkal struktur is upplöst

När vi varnar våra döttrar borde vi undervisa våra söner. Vi måste vända på ansvaret, bryta ner strukturen, skriver Victoria Forsberg.

ANNONS
|

”Ska du verkligen gå på fotbollsderby? Det kan ju hända dig något!” sa ingen någonsin till en man. Ändå är män överrepresenterade bland offren för huliganvåld. De är visserligen överrepresenterade som utövare av huliganvåld också, så det borde ju gå jämnt ut. ”Tänk dig nu för ordentligt, när du ska ut och köra bil!” säger ingen till en man trots att 80 procent av alla omkomna i trafikolyckor är män. Däremot är det väldigt lätt att avråda kvinnor från att gå hem själv på natten. Där läggs ansvaret på kvinnan. Offret. Hon ska inte gå hem själv från krogen, för hon vet ju att hon kan bli styckmördad. Hon ska inte ha på sig kort kjol och höga klackar, för hon vet ju att hon kan bli våldtagen. Det enklaste vore ju om hon bara lät bli att gå ut. Nu är det tyvärr inte heller sant, för alltför många kvinnor utsätts för våld även om de stannar hemma. Rent krasst är kvinnor inte säkra någonstans. Men en sak är säker: det är aldrig någonsin hennes fel eller ansvar.

ANNONS

Samhället är uppbyggt efter patriarkala strukturer som blivit så djupt rotade att vi knappt märker dem. Den väl menade kommentaren om att ”du borde kanske inte gå ensam hem genom stan ikväll” är grundad i en struktur där kvinnan alltid är ett potentiellt offer, och ansvaret i första hand ligger på henne själv att undvika det. Jag har följt #textmewhenyougethome-debatten i efterdyningarna av mordet på brittiska Sarah Everard, och jag blir så ledsen över den totala maktlöshet som vi kvinnor tvingas leva med. Hur kontrollen av vår trygghet ligger i händerna på någon annan.

När jag var tonåring i Norrland på 90-talet så fanns det inte i min tankevärld att någonsin vara rädd för att bli ihjälslagen på väg hem från en fest. Jag levde i en skyddad värld då, men allteftersom åren gått har jag blivit mer orolig. Men jag har utarbetat strategier: när jag bodde i Örebro gick jag hem från krogen med telefonen mot örat och låtsades prata med en väninna. När jag bodde på Hisingen och gick hem från spårvagnen hade jag alltid mina husnycklar mellan fingrarna som ett primitivt knogjärn. När jag nu bor i Kungsbacka och någon enstaka gång går hem från stan efter mörkrets inbrott så ser jag till att min man kan följa min promenad via telefonens GPS. Allt detta gör jag för att jag tar ansvar för min egen säkerhet. Trots att jag inte borde behöva. Men det sitter så djupt rotat i strukturen att jag knappt ens reflekterar över det. Att två väninnor som gått hem åt varsitt håll SMS:ar varandra när de kommit hem för att försäkra varandra om att ingen man har våldtagit eller mördat dem, går på autopilot.

ANNONS

Tack och lov har jag kommit hem helskinnad varje gång. Sarah gjorde det inte och många efter henne kommer inte heller göra det, så länge strukturen finns kvar. När vi varnar våra döttrar borde vi undervisa våra söner. Vi måste vända på ansvaret, bryta ner strukturen. Jag måste undervisa min son. Du måste undervisa din. Annars riskerar fler döttrar att inte komma hem. Det är i alla fall ett ansvar vi måste ta.

Tumme upp: Jag har börjat måla och älskar det.

Tumme ner: Jag är allergisk mot allt utomhus.

Victoria Forsberg

redaktion@kungsbackaposten.se

ANNONS