Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Victoria Forsberg, krönikör. Bild: Patrik Forsberg. Bild: Patrik Forsberg
Victoria Forsberg, krönikör. Bild: Patrik Forsberg. Bild: Patrik Forsberg

Victoria Forsberg: Provocerande osant

Det här med hemmajobb är långt ifrån ett glassande med sovmorgnar och femtimmarsdagar. Det är pajade ryggar och psyken. Det är sömlös tillvaro där jobb och fritid blir ett, skriver Victoria Forsberg.

Jag läste en insändare i en annan tidning här om veckan av en kvinna, vi kan kalla henne Eva, för det var det hon signerade sin insändare med. Eva var mycket provocerad. Faktum är att hon var så provocerad att hon tog sig tid (sitt hektiska vårdarbete till trots) att skriva en insändare. Eva lät oss veta att hon jobbar i vården och är oerhört provocerad av oss som kan jobba hemma, för vi kan minsann ha myskläder hela dagen, och hinner med både sovmorgnar och lunchpromenader. Hon menade även att ingen ska inbilla sig att vi hemmajobbare jobbar tillnärmelsevis så mycket som vi borde under våra arbetsdagar.

Det har naturligtvis redan stuckits hål på samtliga av Evas hittepå-sannings-bubblor i både sociala medier och dagspress. Ett sjuttiotal upprörda hemmajobbare har, i mer eller mindre finstämda ordalag, förklarat för Eva hur det faktiskt ligger till. Evas insändare fick mig dock att fundera: finns det fler som hon?

Varje gång jag går förbi en matbutik, skola eller vårdcentral, så kastar jag lystna blickar mot de förvärvsarbetare jag får syn på: Rastvaktkollegorna på skolgården. Kassörerna vid självscanningen. Sjuksköterskorna som har rast och sitter på en bänk i solen och pratar. Med varandra. Jag tittar på dem och fylls av avund. Tänker tillbaka på sist jag satt i solen med en kollega på en rast. Det var i juni. Ibland tittar någon av dem upp på mig. Granskar mig, där jag lufsar fram i mina mjukisar. Tidigare har jag tänkt att de tycker synd om mig, där jag går ensam klockan 12.15 en onsdag och ser ut som om livet har gett mig en pungspark. Men nu förstår jag: de provoceras av mig! Inte nog med att jag uppenbart tappat all stil – jag är dessutom ute och PROMENERAR mitt på blanka arbetsdagen. Jag har säkert haft sovmorgon till halv nio, tagit långlunch och ska hämta barnen tidigt. Om jag tittar riktigt noga så kan jag se en av dem mima ”I am watching you” när jag passerar. Jag vill skrika till dem: det här är den enda stunden idag då jag får se något annat än insidan av mina väggar eller datorskärmen!

Jag kan vara ärlig med att första veckorna av hemmajobb var rätt sköna, men numera får jag panik när någon myndigt konstaterar att ”det här är det nya normala, vi kommer aldrig gå tillbaka till enbart kontorsarbete igen.” Jag är redo att kasta mig från hustaket vid blotta tanken på att fortsätta jobba hemifrån ett år till, men jag gör det inte för jag vet att jag bara kommer bryta nåt och VI SKA JU INTE BELASTA VÅRDEN!

Egentligen skulle detta inte bli ännu ett svar till Eva, men jag måste ändå få berätta för henne att det här med hemmajobb är långt ifrån ett glassande med sovmorgnar och femtimmarsdagar. Det är pajade ryggar och psyken. Det är sömlös tillvaro där jobb och fritid blir ett. Det är fördubblade elräkningar och dyra kontorsmöbler vi aldrig tänkt köpa. Det är platta kollegor och knaggliga nätverk. Det är sura miner och onödiga konflikter. Det är innerväggar som kommer lite närmare för varje dag. Så förlåt mig, Eva – men jag tänker fortsätta ta min dagliga halvtimmasrunda med gott samvete. Det är den eller hustaket.

Tumme upp: Nu är det vår. Det vet jag, för vi har precis installerat vår braskamin.

Tumme ner: Elräkningarna den här vintern. Sinnessjuka.

Victoria Forsberg