Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Victoria Forsberg. Bild: Daniel Blomqvist
Victoria Forsberg. Bild: Daniel Blomqvist

Victoria Forsberg: På spektrumet

”Det märks ju inte att din dotter har autism!” Den kommentaren får jag ofta. I början tog jag det märkligt nog som en komplimang. Som om jag var en lyckad förälder som lyckats stävja min dotters diagnos och som hjälpt henne att träna bort dem i sociala sammanhang. Så är det naturligtvis inte.

Numera börjar jag förstå att kommentaren bottnar i okunskap. Jag kräver såklart inte att någon oinsatt ska förstå hur otroligt brett autismspektrumet är. Jag förstod det inte heller i början. Och även om jag förstår det lite mer nu, så fylls min dotters palett med fler unika nyanser hela tiden.

När jag läste lärarprogrammet var en av kurserna specialpedagogik. Jag läste Christopher Gillberg, debatterade diagnostik och skrev C-uppsats om autistiska ungdomar. Då var nidbilden av autisten en sluten, asocial savant utan ögonkontakt och tal.

Det var också den bilden av autism jag bar med mig in till barnpsykologen den där dagen för tre år sedan. Nej, min dotter har inte autism, hon är ju världens mest sociala unge. Pratar ohämmat med alla och älskar att vara i centrum. Men under de år (!) som utredningen tagit har min bild av diagnosen och spektrumets bredd vidgats.

Stereotyper och nidbilder

Min dotter är enormt social, men på det där gränslösa jag-älskar-alla-människor-sättet. Hon leker gärna med andra, men plötsligt kan hon stänga av och gå hem. Hon älskar överraskningar, om hon får några dagars förberedelse. Utåt sett är hon som vilken annan unge som helst. Hon leker på lekland, hoppar från bryggan, åker karusell och går på kalas. Men hon behöver också många pauser, kan inte sortera intryck och måste alltid slutföra det hon påbörjat. Hon har tydliga regler för hur dockans filtar ska ligga i dockvagnen och hur hårt kardborren på skorna ska sitta, och blir det fel rasar allt.

Det som är svårt för ett barn kan vara en ”piece of cake” för någon annan.

Och det är detta som är bredden i spektrumet: varje diagnos har sin unika variation. Det som är svårt för ett barn kan vara en ”piece of cake” för någon annan. Självklarheter, tänker ni, men när jag möts av den inledande kommentaren, och börjar gräva lite, så har de allra flesta bilden av autisten som den tystlåtne Rainman.

De svårt autistiska ungdomarna jag mötte under arbetet med min C-uppsats representerade måhända nidbilden, men också en väldigt liten klick i spektrumet. Betydligt längre bort på skalan finns mitt barn, som hänger med på stan som andra ungar, men som också måste också sitta med hörlurar på restaurangen.

Oro inför skolstarten

Hon är som vilken sexåring som helst, men kan också regrediera till en tvååring när utmaningarna blir för stora. Jag lär mig hela tiden, hon utvecklas hela tiden och den största lärdomen är att hon inte är lik någon annan – varken utom eller inom spektrumet.

Om två veckor börjar hon skolan och som jag tidigare skrivit om är jag livrädd – men också förhoppningsfull. Jag hoppas att hon får chans att utveckla sina styrkor och utmana sina svårigheter. Att hon möts med förståelse och tolerans, men inte stoppas in i ett fördefinierat fack. Att hon får vara med, men också får chans att vara ifred. Hon är inte Rainman, hon är Cleo – på sitt alldeles fantastiskt unika sätt.

Tumme upp: Rammstein-konserten på Ullevi. Har nog aldrig upplevt något coolare.

Tumme ner: Min dryga sommarförkylning som aldrig vill släppa.

LÄS OCKSÅ: Säröbon Hein Wagner är blind – springer maraton och triatlonlopp

LÄS OCKSÅ: Helenas konstskatt brann upp – nu målar hon igen: ”Vill skapa magisk skola”