Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: Jacob Humlén. Bild: Jacob Humlén
Foto: Jacob Humlén. Bild: Jacob Humlén

Mats H Ljungqvist: Om nyttan av letande

Jag greppade Magliten, jätteficklampan känd från amerikanska polisfilmer, och tog på mig skorna. Ibland behöver Gud lite hjälp på traven så jag gick ut i kylan och diset, skriver Mats H Ljungqivst.

”Jag tror nog den kommer fram snart”, sa kärestan och slog sig ner i soffan. ”Den” var en slags pulsmeterdistansträningsgps-klocka för handleden, och ”den” hade haft ett lite trasigt armband en längre tid och nu hade vi avslutat ÄNNU en av pandemins alla sexkilometerspromenader, i mörker, kyla, växlande vindar och som plus-meny också ett ganska massivt disigt och grått väder.

Och ”den” var borta. Kärestan hade letat genom att skaka på jackärmen, och det var bra tänkt, eftersom handleder ofta lever sitt liv just i ärmdelen av klädesplagg. Någon ”den” ramlade dock inte ner på golvet och kärestan avslutade sitt eftersök. Det är där hon yttrar att ”Jag tror nog den kommer fram snart”. Med trygghet och förtröstan. Hon litade helt enkelt på att ”den” skulle dyka upp, i verkligheten, i sinnevärlden och IRL, som ungdomarna säger.

Vi tar det igen – planen var alltså att sitta still i soffan, göra sin grej och så småningom ”kommer den fram”.

Jag funderade lite på tankebygget bakom planen. Skulle den där pulsmeterdistansträningsgps-klockan, efter åratal på hennes handled, liksom komma gående själv, över vardagsrumsgolvet, och knacka henne på axeln?

När vi just avslutat pandemipromenadernas klassiker, ”6,7:an förbi Björkris och Hede”? När det, potentiellt, fanns hundratals platser längs dessa sextusensjuhundrameter där denna tingest ljudlöst och utan lov kunnat glida av handleden helt obemärkt?

Då skulle den ”komma fram”? Snart?

”Hur tror du att det ska gå till?”, sa jag, barnfödd som skeptiker.

”Tänker du dig nåt slags metafysiskt gudomligt ingripande, här i vårt vardagsrum?”, fortsatte jag och det ska medges, här KAN jag ha låtit en aning sarkastisk, jag erkänner det och jag ber här och nu kärestan, min älskade och fina livskamrat, om förlåtelse för detta – men pulsmeterdistansträningsgps-klockor kommer liksom inte bara gående hem från vildmarken när de tappats bort.

Jag greppade Magliten, jätteficklampan känd från amerikanska polisfilmer, och tog på mig skorna. Ibland behöver Gud lite hjälp på traven så jag gick ut i kylan och diset. Med Maglite i handen, mössa på huvudet och foppa-tofflor på fötterna ägnade jag en halvtimme åt att lysa mig fram genom närområdet. Spanade. Stirrade. Spände blicken i det fåfänga hoppet att den där pulsmeterdistansträningsgps-klockan tappats nära hemmet. En rätt stor del av mig insåg att den lika gärna kunde ligga vid Varla Stockar, eller på gångbron över Kungsbackaån.

”Du får helt enkelt köpa en ny”, sa jag till kärestan när jag kom hem.

Hon satt kvar i soffan.

”Jag har redan hittat den – den låg i andra ärmen på jackan. Jag sa ju att den kommer fram”, sa hon.

Den där superklockan mäter allt från puls, till avstånd och välbefinnande. Den har en särskild flik för ”Mindfulness”. Jag tror det är där kärestan har sina bästa resultat.

Ha nu en fin lördag.

Mats H Ljungqvist