Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arkivfoto.
Arkivfoto.

Mats H Ljungqvist: Om kampen mot naturen

Blott en lövräfsa i plast skiljer mig från det hårda, iskalla spelet i naturen, skriver Mats H Ljungqvist.

Den tyska filmskaparen Werner Herzog gjorde för några år sen ”Grizzly Man”, en dokumentär om en ung man som varje sommar flyttade till Alaska för att leva med björnarna där. Filmen bygger till stora delar på filmmaterial från björnkillen själv, som gick mycket nära de vilda djuren. Det gick såklart illa. Till slut bestämde sig björnarna för att den där killen med filmkamera var mat. I en av de mer klassiska dialogerna i filmen säger Herzog att han aldrig förstod den unge mannens naiva tro att björnarna var hans kompisar. När Herzog själv tittade in i ögonen på en björn såg han ”ingenting av varken kärlek, värme, tillgivenhet eller intelligens” – bara ”en svart, iskall och stenhård kamp för att överleva varje dag därute i naturens eviga spel”.

Blott en lövräfsa i plast skiljer mig i detta nu från att bli en del i detta stenhårda och iskalla spel. Denna ömkliga plasttingest är det enda som står mellan mig och en natur som hotar min lilla plätt på jorden därhemma i Öfvre Varla. Den är min sista utpost, min stoltaste vakt. Plasträfsans löfte är att spara en kula i loppet och inte släppa en jävel över bron. Den står, bokstavligen, vakt i den två meter höga och sockertoppsformade enbuske som pryder min trädgård.

Det ser konstigt ut, ja. Men i kampen mot naturen tas inga fångar. Historien börjar egentligen redan när vi köpte hus, samtidigt som ett ungt skat-par Hemnet-knarkat, köpt tomt och börjat sätta bo i trädet på baksidan. Jag konstruerade teleskopiska anti-skatbo-krokar för höghöjdsarbete. De byggde, jag rev ner. Varje vår. Nån gång i slutet av 90-talet gav jag upp. Det där skatboet har haft ständiga hyresgäster sen dess. Vi har funnit en borgfred. Acceptans.

Tills jag en morgon satt i köket och såg skator inne i den där skumma sockertopps-enen utanför köksfönstret. ”Letar väl insekter”, tänkte jag.

Lika naiv som den där björnkillen.

Jag borde tänkt ”bygger bo” och att ett skatbo i den där sockertoppen är en förbannat dålig idé, eftersom varenda katt i området OMGÅENDE kommer ställa till med blodsdrypande våldsscener med både skatungar och skat-föräldrar så fort de flyttat in. När jag äter frukost? När barnen i kvarteret vandrar förbi? Min trädgård som en skat-kyrkogård? Nej.

DÄR kommer den där lövräfsan i plast in i bilden. För inuti sockertoppen hade de där flitiga skatorna byggt ett intrikat system av pinnar och bröte. Jag SLET ner det med räfsan. Nu är det ju inte så att två skator backar undan för en medelålders gubbe med räfsa, han är blott ett hack i kurvan i deras bostadsplaner. Samma kväll var de på det igen. Nästa morgon=gubbe med räfsa.

Till slut satte jag räfsan i hålet de byggt upp. Den håller dem borta. Det sägs att fåglar är släkt med dinosaurerna. Och det syns i skatornas kalla svarta ögon när de sitter på granntaket och blänger på räfsan.

Och ha nu en fin lördag.

Mats H Ljungqvist