Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arkivfoto.
Arkivfoto.

Mats H Ljungqvist: Om en liten liten flisa

Att gå är egentligen en ganska avancerad övning, med en flytande balanspunkt, skriver Mats H Ljungqvist.

Året var 2005, det var februari och från havet blåste en isande gråkall vind över Vallgatan i centrala stan. Kungsbacka-Posten var närmast nyfödd, och jag och kollegan var på väg hem efter en lång arbetsdag. Gåendes.

Att gå är egentligen en ganska avancerad övning där hjärnan hela tiden processar en flödande balanspunkt, som ändras i takt med att tyngdpunkten i kroppen flyttas mellan vänster ben och höger ben, i ett repetitivt mönster vi lär från barnsben.

Vi gick där och tjattrade som två förskolebarn när detta inlärda repetitiva mönster avbröts för mig. Plötsligt och snabbt. Jag hade A: med min vänstra fot trampat på ett sånt där buntband i plast som ibland dräller på gatorna, och B: satt min högra fot i den ögla som uppstått på grund av A. Detta medförde C: att den repetitiva benrörelsen HELT avstannade. Den pågående balansrörelsen fortsatte dock, men på grund av A, B och C tillsammans stöp jag som en fälld fura. Jag hann uppfatta att Vallgatan och mitt ansikte närmade sig en brutal närkontakt, och kastade ut handflatorna för att dämpa fallet.

Den efterföljande haveriutredningen konstaterade att det kunde gått värre, men att min högra handflata hade haft en mycket djup och nära närkontakt med den ymniga mängd vass flis som Kungsbacka kommun då som nu spred på gatorna. Haveriutredningen konstaterade också att jag blödde, nåt inihelvete.

”Det där måste du tvätta av och plåstra om. Med en gång”, sa kollegan, en orädd journalist, och rejäl och redig hästtjej i det civila.

Blodet flödade och vi gick tillbaka till redaktionen för omplåstring. På en alldeles nystartad lokaltidning finns inte mycket förband, sårtvätt eller plåster.

”I stallet brukar vi göra så här”, sa kollegan, som nu helt växlat över, från ”journalist” till ”100% hästtjej”, van vid att spika stängsel och förlösa hästföl. Och så körde hon in min blödande hand under kallvattenkranen, greppade diskborsten och tvättade Kungsbacka kommuns flis ur såret.

Om det gjorde ont? Så det svartnade för ögonen. Om jag visade detta? Nej. 2005 var det lag på att män visar ICKE smärta. Jag. Bet. Ihop.

Åka till vårdcentralen och sy?

”Sjåp. Sånt där syr vi aldrig i stallet. Det läker ändå”.

Hästtjejer är rejäla, det ska medges.

Två år senare satt jag på vårdcentralen. Nåt växte under huden i handen. Den högst entusiastiske allmänläkaren packade fram skalpell, bedövningsspruta, arbetsbord, tång, lampa och satte igång att skära. En kvart senare hittade han Kungsbacka kommuns sista flisa från Vallgatan 2005, därinne i min handflata. Jag hade haft den där i 24 månader.

Hästtjejen gick vidare i karriären. Hon är alltjämt en av de roligaste personerna jag nånsin jobbat med. Idag har hon ett toppjobb på det stora nöjesfältet och vi hörs fortfarande av, då och då. Varje gång ömmar det lite i det där ärret i höger handflata.

Ha nu en fin lördag.