Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jacob Humlén, Kari Holmwall
Bild: Jacob Humlén, Kari Holmwall

Mats H Ljungqvist: Om den perfekta blandningen

Men ibland när jag inte kan somna, så tänker jag att en dag möts vi igen, jag och den där perfekta lösgodispåsen, skriver Mats H Ljungqvist.

LÄS MER: Om ett litet, litet uppror

Den gamle Mötley Crüe-basisten och låtsnickraren Nikki Sixx hittade för några år sen sina gamla dagboksanteckningar. De var från året då karriären fullkomligt peakade, bandet var rena hit-maskinen, och Sixx själv ståtade på omslaget till både Rolling Stone, USA Today och Wall Street Journal under ett och samma år. Samtidigt var han djupt nedgången i ett massivt heroin- och kokainmissbruk, så paranoid att han såg kortväxta mexikanska commandosoldater med maskingevär i trädgården. Varje gång han såg de där mexikanerna, så spolade han ner allt kokain han hade kvar i toaletten. När mexikanerna försvunnit, så ringde han sin lokala knarklangare, och vips hade han nya droger. Som han snart spolade ner när det dök upp nya småväxta mexikaner. Han kunde helt enkelt inte få nog.

De där dagböckerna blev boken ”Heroin Diaries”, en storsäljare och den kanske bästa skildringen som gjorts från insidan av ett djupt missbruk. Nikki Sixx kämpade med beroenden ända in på 00-talet, men är idag drogfri, erkänd fotograf och författare, vid sidan av en fortfarande blomstrande musikalisk karriär.

Det fanns en tid då jag kunde äta upp två rullar Center i bilen mellan Shell-macken i Sandsjöbacka och avfarten till Varla. Jag kunde ta en Snickers till frukost.

Jag tänker rätt ofta på Nikki Sixx. Min drog är socker. Är nåt sött är jag game, set och match. Jag är så sockerberoende att jag fått sätta upp MYCKET stränga livsregler för att inte helt gå ner mig. Det fanns en tid då jag kunde äta upp två rullar Center i bilen mellan Shell-macken i Sandsjöbacka och avfarten till Varla. Jag kunde ta en Snickers till frukost. Det var en tid då jag LÄTT sänkte ett halvkilo lösgodis varje kväll. Som alla missbrukare ljög jag. Barnen kunde med anklagande pekfingrar undra om ”pappa åt godis fastän det inte var lördag?” och utan en sekunds ruelse nekade jag likt en förhärdad brottsling för jag–behövde–det–där–sockret. Jag kan fortfarande än idag, i fantasin, komponera den perfekta lösgodispåsen. Den där som grundas med vingummin och söta nappar, kryddas med salta skruvar, toppas med center- och plopp-chokladbitar, garneras med Dajm, Bounty och Nougat, innan man, som själva pricken över i och kronan på verket lägger i den mest åtråvärda lösgodisen av alla överst, mina damer och herrar – Salmiakbalken. En bra dag i godismissbruket var dagen då salmiakbalkarna var nästan slut. Då kunde jag, utan lov, gräva upp det där saltsalta pulvret som samlats i botten, strössla ner det i godispåsen, försluta den och skaka om. Ja, inne i lösgodisbutiken. Om folk stirrade? Självklart. Men inget är så gott som salmiaksbalksströsslat lösgodis. INGET.

Idag har jag levt under nya, strikta och begränsande godislivsregler i nästan tio år. De medger varken lösgodis, läsk eller choklad i någon form. Men ibland när jag inte kan somna så tänker jag att en dag möts vi igen, jag och den där perfekta lösgodispåsen. Jag är rätt säker på att Nikki Sixx förstår precis hur det känns.

Ha nu en fin lördag.

LÄS MER: Om tiotusen timmars jobb

LÄS MER: Om att betala i tid

LÄS MER: Om nyttan av letande