Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mats H Ljungqvist: Om att prova nya stigar

När naturreservaten tar slut får man hitta nya promenadstigar. Mats H Ljungqvist återvände från Mölnlycke sprängfylld av nya intryck.

Mats H Ljungqvist. Bild: Arkivfoto
Mats H Ljungqvist. Bild: Arkivfoto

LÄS MER: Om vår stora lilla stad

Vi skrev nådens år 2021, det var lördag, det var pandemi och frukostfrallans sista smulor dammade i skägget när kärestan sa:

”Ska vi åka på en utflykt och promenera i skogen?” och jag kände, förlåt mig milde herre Gud att ännu en jordavandring runt 8,5-kilometersslingan i Bunketorp kanske inte var EXAKT vad jag längtade efter denna lördag, eftersom vi gått den slingan i både regn, snö, is och solsken samt både gjort upp eld, grillat och täljt vandringsstavar i de markerna flera gånger om. Lägg karbonpapper på ovanstående och addera varteviga ett av samtliga naturreservat härifrån och till Sarek, så inser ni att min promeneraiskogenkvot är fylld efter mer än tolv månaders pandemikarantänande. Och då har jag ändå självbilden=naturmupp.

”Mölnlycke, då”, sa kärestan, lite tvekande och fortsatte med att ”det var så fint en gång när vi åkte förbi” samt att hon ”sett nåt grönområde där” och eftersom jag vid det här laget är helt pandemipassiviserad satt vi snart i finbilen på väg till Mölnlycke.

LÄS MER: Om kampen mot naturen

Mölnlycke är mycket, men det är inte Abisko. Men kärestan höll fanan högt, promenad var begärd och promenad skulle verkställas, så snart gick vi passgång genom ett Mölnlycke i solsken.

Och Mölnlycke var en PÄRLA. Det hände GREJOR. De höll på med nåt muddringsarbete i ån som går genom stan. Jag fastnade länge vid en grävmaskin som stod placerad på en flotte. Med händerna på ryggen stod jag och funderade på om det kan ha varit en kinesisk grävmaskin, och vad som skiljer dessa från inhemska, samt om det är sant att kinesiska grävmaskiner håller sämre kvalitet än våra egna?

Inne i samhället såg vi en kvinna som glömt sin ryggsäck på en sushiservering. Kärestan fick kliva in och ”Du där, du glömde ryggsäcken, va?” och det var ”Åh tusen tack”, solen sken och det var ett fullkomligt tokflöde av händelser jämfört med den mer passiva naturupplevelsen i valfritt naturreservat.

LÄS MER: Om den perfekta blandningen

Vi gick igenom ett fint parkeringshus.

På torget i Mölnlycke fanns en torghandel med blommor och jag hörde en man i munskydd säga till en kvinnlig bekant att ”man är allt lite sugen på vårblommor nu” och jag tänker fortfarande på om inte det var ett ljug – för vem säger egentligen sånt där och menar det?

Vi köpte varsin kaffe med smörgås på ett surdegsbageri som bara släppte in en kund i stöten på grund av, japp, just det, pandemin. Surdegsbrödet var så stenhårt att jag fick blöta det i kaffet för att inte få sår i gommen, men solen var varm och vi satte oss längs en husvägg med coronasäkert avstånd till precis hela världen, som gubbarna i den där Keno-reklamen och vi såg Mölnlycke passera framför oss. Det kan ha varit den mest spännande lördagen sen mars 2020. När jag kom hem fick jag lägga mig och vila. Till helgen ska vi promenera igen. 8,5:an i Bunketorp. Jag blir för trött av alla intryck annars.

Ha nu en fin fredag.

LÄS MER: Om en liten liten flisa

LÄS MER: Om att inte drömma om hus