Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mats H Ljungqvist. Bild: Jacob Humlén. Bild: Jacob Humlén
Mats H Ljungqvist. Bild: Jacob Humlén. Bild: Jacob Humlén

Mats H Ljungqvist: Om att ha det trevligt

Solen bröt precis genom molnen och ut från skogen rasade ett gäng influencers. Instagramsnygga unga män i solglasögon med enorma bagar som de slängde ifrån sig på isen, skriver Mats H Ljungqvist.

Vi hade det så trevligt. Jag och gode vännen satt på den bästa pimpelisen på år och dag. Hålen var borrade, stektäggmackorna väntade förtröstansfullt, och termosarnas varma choklad var fortfarande varm.

Abborrarna lös med sin frånvaro, men bara att det var is räckte fint.

Solen bröt precis genom molnen och ut från skogen rasade ett gäng influencers. Instagramsnygga unga män i solglasögon med enorma bagar som de slängde ifrån sig på isen. Sen upp till bilarna igen och rasselrasselrasselgenomskogen och fler bagar dunsades av i strandbrynet.

Jag och kompisen ryckte i pimpelspöna. Åtta meter ner under isen dansade pirkarna till. Säkert stod där några köldstela abborrar och funderade på att hugga. Vi kisade bort mot ungdomslaget och pratade om forna storfisken på sjön.

Och så ryckte vi i pimpelspöna. Igen.

Från influencerstranden hördes pumpande. Det såg ut som nån fyllde en luftmadrass. Snart lyfte ett drakflygarsegel i vinden, en av grabbarna strajpade fast en sele, snörde på sig skidor och drog iväg över sjön. Snart drakflygskidseglade hela gänget. De for snöfräsande förbi oss ibland.

Vi tänkte "ungdomar", sörplade på vår varma choklad, och ryckte i pimpelspöna.

Från detta adrenalinstinna draksegelskidflygande frigjorde sig en mindre gestalt, och tog sikte på oss. Hon kom gående över isen, hejade och hade tusen frågor. Den första var "hur tjock är isen?"

Nu HADE vi kunnat svara att: "Det kanske du ska veta innan du går på den utan isdubbar?". Men vi hade ju så trevligt, solen sken och det var pimpelis för första gången sen Reinfeldt var statsminister och vi ville ju inte vara såna, så vi svarade: "ungefär tio centimeter", för att behålla den goda och fina stämningen.

Och som hon passade in i denna isgosande fröjdens dag. Vi hyllade vädret, den kommande våren, solen, att man fick komma ut i denna bistra pandemitid. Hon berättade att hon var nån slags skötare åt de där draksegelskidflygande ynglingarna, som "var från Australien", de "gillade kitesurfing" men "det gick lika bra att göra på skidor" och "de kanske skulle filma lite till sina sociala medier" och vi undrade så klart varför hon inte draksegelskidflög själv men hon "var rädd för att lyfta" för de där seglen kan LYFTA hela flygaren om det vill sig illa och "det är skillnad på att landa i vatten och att landa på is".

Och hon hade tusen frågor. "Vad fiskar ni för fisk?" och "Hur djup är sjön?" var bara två. Sen frågade hon hur "kallt blir det i vattnet när det är is?"

Bästa fiskekompisen är ingenjör och jag såg hans tekniska hjärta skälva. Jag såg honom tänka "influencers", "kitesurfning" och "sociala medier" och jag såg hans längtan efter enkel fysikundervisning.

"Ja, det är ju noll", sa han sen, "för annars blir det is".

Det hela var förbannat synd. Vi som hade det så trevligt.

Ha nu en fin lördag.

Mats H Ljungqvist

Läs mer: Om ett litet, litet uppror