När krisen kommer

”Jag är inte redo!” Frustrerat utrop med ett tydligt darr av desperation. Tillräckligt högt för att dottern ska dyka upp i dörrhålet och lite försynt fråga ”bråkar ni, mamma?” Nej, vi bråkar inte. Mamma har bara en kris. I en timma har jag suttit och scrollat igenom flödet av snygga fotografbilder från premiärföreställningen dagen innan. Snyggt ljussatta, välbalanserade proffsbilder som vilken fri teatergrupp som helst skulle dö för. Så knivskarpa att varenda por i skådespelarhudarna är synlig. Allt jag ser är dock Victorias pannrynka. Victorias mörka ringar. Victorias kråksparkar. Åldrandets käftsmällar har aldrig haft bättre skärpa. Jag får panik. Ser jag ut så? Går till spegeln. Ja. Jag ser ut så.

Here we go again, nu ska hon börja oja sig över sin ålderskris igen, tänker ni. Var det inte precis den här tiden förra året som hon skrev om hur hennes biologiska ägg-klocka inte längre är godkänd i donations-bankerna? Jo, det stämmer. Men det är ingen slump – i maj varje år börjar nämligen den definitiva nedräkningen till nästa födelsedag. Varje morgon drar dottern bort en datumlapp från almanackan i köket och lika obarmhärtigt smärtsamt närmar sig nästa födelsedag, en dag i taget. ”Nu är det maj, mamma. Sen kommer juni, och då fyller du år!” Hennes röst är len som sammet, men budskapet vasst som rakblad.

Ja, jag har en kris. En riktigt brutal sådan. En kris så stark att jag hets-scrollar bland plastikmottagningarnas före- och efterbilder halva nätterna och sedan vaknar outsövd nästa morgon med trött-påsar större än någonsin. När maken räknar ut hushållsbudgeten räknar jag ut hur mycket jag behöver spara varje månad för att ha råd att skaffa årskort på botox. Varje liten antydan om att jag skulle vara äldre bränner som en pisksnärt i mellangärdet. Varje antydan om att någon annan, som är yngre än jag, skulle vara för gammal för något, ger mig andningssvårigheter. Ni förstår vilket helvete jag går igenom? ”Det är så sjukt att din motspelerska i pjäsen är närmare din son i ålder än vad hon är dig!” Tack. Precis vad jag behöver höra. Åldras tio år bara av vetskapen. ”Nej, du behöver inte visa leg, jag ser att du är över 20!” Nej men vad kul att veta, tack kassör-som-är-minst-femton-år-yngre-än-jag. You made my day!

Jag fattar att det här är löjligt. Så otroligt förväntat dessutom. En kvinna som alltid sett relativt ung ut för sin ålder börjat plötsligt, till följd av tio års sömnbrist och ja – livet, se äldre ut och bryter totalt ihop. Och ja, det är löjligt. Jag vet det. Men det är så det är. Jag har en kris. Och när vi sitter där i köket och tittar på premiärbilderna så grinar jag som en tonåring för att jag ser ut som Hans Mosesson på alla bilder. Maken försöker trösta och säger ”embrace it, bär din ålder med värdighet!” men jag kan inte. Jag är inte där än. Jag är inte redo. Om en dryg månad fyller jag ett år äldre. Jag har allt jag behöver i livet – jobb, hus, man och två fantastiska barn. En pannrynka djupare än Marianergraven. Inget att grina för, men ändå gör jag det. Sådan är krisens natur. Och jag har en kris, and I embrace it.

Tumme upp: Min frigrupp firar 10 år med jubileumspjäs på Alléteatern

Tumme ner: Jag är 10 år äldre än när vi startade gruppen

LÄS MER:Gänget bakom snippsaunan utökar: ”Det har gått över förväntan”

LÄS MER:Fler vill göra skönhetsingrepp – efter månader av videomöten

LÄS MER:Sofias tv-vinst blir starten på ny satsning: ”En 50-talssalong”