Var inte rädd för ungdomar – tvärtom!
Var inte rädd för ungdomar – tvärtom! Bild: Christopher Kullenberg Rothvall

Ungdomar – vilka trevliga människor!

Som liten var jag rädd för de tuffa ungdomarna. Det hade nog att göra med skräckhistorier från Smedingeskolan. Men nu inser jag att något har hänt. Är inte dagens ungdomar väldigt trevliga? Däremot talar vi inte alltid samma språk.

ANNONS
|

Steget från årskurs sex till årskurs sju var stort. Inte nog med att man började högstadiet. Vi från Åsa fick bussas till Fjärås eftersom det var där man gick sjuan, åttan och nian.

Där fick jag veta att man kunde bli nedspolad i toaletten. Bokstavligen. Det kallades att döpas. Det räckte att man var ett eller två år yngre än de andra.

Man kunde även bli äggad. Det var när man fyllde år. En trevlig present liksom.

Isbollarna på vintern var inte att leka med. Mer än en hade blivit blind. Påstods det. Jag kollade aldrig uppgiften närmare.

Det var bara att försöka hålla sig undan från de äldre.

ANNONS

För mig var det ganska lugnt. Men det hände sig en gång att jag blev upphängd uppochner. På den tiden var jag lätt och de äldre låste fast mig ett ett cykellås. Så satt jag i säkert tio sekunder innan någon lyfte ner mig.

Allt sedan den tiden har jag haft lite respekt för ungdomar. Även som äldre alltså. Såg jag ett ungdomsgäng, så var det bara att be till Torbjörn Nilsson (ja, han är min Gud) att inget skulle hända.

Men nu märker jag plötsligt hur hövliga och trevliga alla ungdomar är. Något måste ha hänt? De hälsar artigt och frågar ibland hur läget är.

Låt vara att folk i sociala medier digitalt skriker ut att allt har blivit värre och att det daltas för mycket med ungdomen. Samma personer som skriver detta kan mycket väl vara sådana som döpt folk i klosetten.

Man märker det inte minst på redaktionen. En gång var jag yngst. Nu är jag äldst. Och de pigga 20-åringarna (20-ish som ungdomarna säger) är vänliga, rappa och de tvingas skratta åt mina pappa-skämt.

På nyhetsdesken i Göteborg sitter lika unga och talangfulla människor. Vi pratar inte alltid samma språk. Någon ifrågasatte en gång ”kvallen”. När jag fick veta att det handlade om en bild, så förstod jag att det var kvaliteten det handlade om.

ANNONS

”Det svenska språket må icke förflackas” sa en gång en kollega.

Och han hade väl hört det av någon annan. Det har han så klart rätt i. Men samtidigt måste språket hela tiden utvecklas och det gör det ju. Det negativa är att barn och unga ibland hackat på mig när jag svurit. Svordomar tillhör språket och vi har väl inte gått tillbaka så långt i tid att vi ska studera bibeln ”Du skola icke svärja!”

Själv ska jag börja plugga ungdomssnack. Så att även en 44-åring kan hänga med i lunchsnacket.

ANNONS