Om att inte drömma om hus

Antal gånger jag känt att ”älskling, det här huset liksom talar till mig, vi köper det? Noll”, skriver Mats H Ljungqvist, som sett en hel säsong av Husdrömmar.

ANNONS
|

Följande har hänt: Av skäl jag inte ska gå in på och orsaker HELT utanför min kontroll har jag sett hela den senaste säsongen av Husdrömmar. Husdrömmar handlar om människor som köper en tomt med en bäck tvärs igenom, eller bygger ett hus av lera, halm och gödsel, eller som åker förbi en gammal skola/sekelskifteskapell/ödehus på gifttomt och som bara stannar upp, rannsakar sina liv och där och då, on the fly och på plats bestämmer sig för att ”vi köper det”, carpe diem. Sen STAPLAS ordkonstruktioner som INGEN vanlig människa ens SÄGER, av typen: ”Vi kände att huset liksom talade till oss”, eller ”Det var som att det var ämnat för oss”, eller ”Vi kunde inte bara låta det stå och förfalla”, eller, favoriten, och håll i hatten nu: *nåntingnåntingnånting* och POTENTIALEN! och efter det handlar programmet om deras ”resa”.

ANNONS

Sen ska de bygga och det går alltid åt helvete. Det stormar, byggställningar rasar, det regnar in, barnen är snoriga och hantverkarna går i konkurs och åker hem. Kvar står ett stackars par med sina husdrömmar och de får jobba ihjäl sig och rådda in släktingar, grannar och bekanta. I varje avsnitt kommer superarkitekten på besök, kindpussas och fyller på snackmoset genom att säga saker som ”vilken oerhörd rymd”, ”jag älskar rummet” eller ”det liksom tar med sig blicken”.

Sen är det tillbaks till verkligheten, mer problem, följt av problem, nya bekymmer och problem. Igen. I varje avsnitt gråter någon, eller i alla fall stirrar tomt framför sig med en blick fokuserad tiotusen meter bort i fjärran.

Husdrömmar?

Förra året cyklade jag och kärestan Kattegattleden. Ni FATTAR inte hur många övergivna skolor, kapell eller trasiga sekelskifteshus vi cyklade förbi. Nu ska jag lista hur många gånger jag kände att ”älskling, det här huset liksom talar till mig, vi köper det, här och nu”. Noll. Alltså 0 – det tal som anger ett värde av ingenting.

Ett återkommande inslag i programserien handlar om övertänk. KOLOSSALA övertänk. Typ ”Vi behöver handtag till köksluckorna och därför tar vi in offerter från samtliga kökshandtagstillverkare söder om polcirkeln och vi pratar, tänker och funderar på detta i TRE VECKOR, med diskussioner som ibland sträcker sig långt in på natten, innan vi till slut bestämmer oss för en variant som handsmids av en eremit i Transnistrien”.

ANNONS

Och som inte kan leverera.

Sen gråter nån och nån annan stirrar tiotusenmeter in i fjärran.

I sista avsnittet sitter Husdrömmarparet i bild och han säger till henne att ”nu ska vi bara bestämma ytterdörr” och DÅ HÄNDER DET, då hörs en förnuftets stilla röst i ett kosmos av bekymmer, för hon svarar att: ”Ytterdörr kan väl inte vara så svårt? Bara den går att öppna och stänga och gå in och ut igenom?”, och jag SVÄR på att knaket hörs när producenten biter ända in till benet på knogarna över det svaret.

Det var den bästa stunden på hela säsongen.

Ha nu en fin lördag.

ANNONS