Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mats H Ljungqvist är journalist på Kungsbacka-Posten. Bild: Håkan Johansson, Jacob Humlén
Mats H Ljungqvist är journalist på Kungsbacka-Posten. Bild: Håkan Johansson, Jacob Humlén

Mats H Ljungqvist: Krönika: Jag är ett atomur – så pilla inte på tiden

Två gånger varje år gör vi oss till Gud över urtavlan, men för vissa av oss så är denna flyttade timme en ohygglig omställning, skriver Mats H Ljungqvist.

Jag är ett atomur. Min kropp är ett känsligt instrument. Min hjärna är en fininställd konstruktion. Dessa tvenne enheter bär mig, försiktigt och ömsint, genom denna vår jordavandring. Det kanske vackraste designgreppet som styr humanenheten Mats H Ljungqvist är detta: Min hjärna vet hur ofattbart svårt min själ har att återhämta sig efter att vakna av en väckarklockas brutala ljud. Så vad händer? Jo, den skickar lite försiktigt upp mig till medvetande så där en två minuter INNAN klockan ringer. Jag vaknar till, tänker ”undrar vad klockan är” och ser att det bara är minuter kvar tills jag ska gå upp. Där och då, varje morgon, tar jag ett och samma beslut: Jag stänger av klockan, INNAN larmet, och går upp. Det är en SJÄLAFRÖJD att vakna utan ljud. Det ger en SINNESFRID som varar hela dagen. En mjuk start, innan man ger sig ut att BROTTAS med vardagens alla jävligheter, med allt från isade bilrutor till elräkningar from hell. Min kropp VET. Den känner mig.

Tills måndagen efter den sista lördagen i oktober. VARJE ÅR.

Då står jag där i ett blekt morgonljus och stirrar in i toalettspegeln, med påsar stora som sandsäckar under ögonen, och med susande öron, efter att vilt ha famlat i mörker efter ett ljud som kastat mig från sömnens frid till vakenhetens iskalla verklighet. Varför? Jo, därför att bönderna under kriget ville ha fler soltimmar och nån bestämde att vi arma usla människor, ska börja mecka med tiden själv. Två gånger varje år gör vi oss till Gud över urtavlan, vi trotsar solens gång och laborerar med planeternas ständiga rörelser. Vi utmanar själva universum, vi stirrar kosmos krafter trotsigt i vitögat. För ”en timme fram eller bak spelar väl ingen roll”? Jo. JO. Det spelar väldigt stor roll. För vissa av oss, alla vi som är konstruerade som atomur, alla vi mycket känsliga varelser som förlitar oss på den inre, mentala tiden, så är denna flyttade timme en ohygglig omställning. Den ger svårmod. Skapar tungsinne. Livsleda. Som för alla precisionsinstrument så tar det tid för kroppen och själen att komma rätt igen. Vi är många som lider. Vi vet alla att EU-länderna ska rösta om sommar eller vintertid för alltid. Jag har en god vän som vill dö på sommartidens kulle. ”När DET beslutet ska tas, då ska INGEN som inte jobbar få vara med och ha en åsikt. Har man gått i pension så ska man vara FÖRBJUDEN att delta. Avgörandet ska BARA ligga på alla som DAGLIGEN sliter åtta till fem för att förtjäna sitt levebröd”, sa kompisen när vi sågs i måndags.

Han hade också stora påsar under ögonen.

LÄS OCKSÅ: Årets Kraftkvinna kommer från Särö – Charlotte Bergqvist hyllas av juryn

LÄS OCKSÅ: Udda föremålen som orsakar stopp i avloppet: ”53 ton slängs fel”

LÄS OCKSÅ: Det blir stenpenisens öde – flyttar snart från Mölndal