Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kungsbacka-Postens Tobias Sandblom skriver om att gå emot strömmen.
Kungsbacka-Postens Tobias Sandblom skriver om att gå emot strömmen.

Tobias Sandblom: Har ni plats för oss? Vi lovar ta det lugnt

Det är inte helt lätt att gå emot strömmen. Fråga mig. Jag har gjort det i 45 år. Nu är det dags igen. Jag funderar på att återuppta golfen.

Det har varit slitsamt och jag vet inte exakt när det började. Men när alla andra höll på Holland (Nederländerna) i EM 1988, så var mina favoriter Sovjetunionen. När kompisarna och omgivningen hyllade Marco van Basten och hans volleyskott, så klamrade jag fast mig vid Sovjets målvakt, Rinat Dasaev.

Som jag ville vara Dasaev. Då var jag inte ens målvakt och hade inte ens handskar till ändamålet.

Minns ni Ben Johnson? Det var min idol. Det var besvärligt redan innan han dopade sig. Alla andra höll på den stilige och coole Carl Lewis. Ben hade snabbast ben på grund av otillbörliga preparat och försvann snabbt från strålkastarljuset.

Jag var då och då på Scandinavium. Men höll på motståndarlaget, Färjestad. Det var i och för sig lätt att försvara eftersom Karlstadgänget oftast höll till i en högre serie och gjorde lite vad de ville med Frölunda.

Musikmässigt var det motstånd. När kompisar lyssnade på Iron Maiden eller annan hårdrock där man inte hörde var sångare sjöng, så var jag punkare. Eller, det var kanske att ta i. Jag lyssnade en del på punkmusik, men helt utan att klä mig tokigt eller ha en sån där spetsig frisyr.

Perssons Pack hade ingen hört talas om. Det är fortfarande det som går varmt hemma hos oss.

Så var det det där med golfen. Där var jag faktiskt inne. I slutet på 1980-talet skulle alla spela 18 hål. Sporten hade gått från grosshandlarbandy till lite mer av en folksport.

Jag och min ömme far greppade klubborna. Han är dock lite som Basil Fawlty (John Cleese karaktär i Pang i bygget).

Det gick ut på att rundan skulle gå snabbt och man skulle gå förbi ”så många slashasar som möjligt”.

Det blev sällan någon naturupplevelse. Antalet slag, undrar ni? Inte så många. ”Ta upp bollen, så går vi förbi de här bromsklossarna”, löd oftast ordern.

Det var ändå väldigt roligt och trevligt även om vi började rundorna några minuter innan de första solstrålarna kom. Oftast var vi hemma redan innan tuppen och andra hade gnuggat bort nattsömnen.

Jag har inte spelat på många år, men nu har sonen blivit halvt intresserad. Jag gjorde ett försök att höra mig för hos en lokal klubb, men fick ingen återkoppling.

Är det inte så att klubbarna behöver fler medlemmar?

Har ni plats för oss på golfbanan? Vi lovar att ta det lugnt.