På ett kort familjen fick efter Annas död stod texten ”Så tog denna vackra saga slut. Vi som hoppades så…” Det träffade Carolina Molse i magen, och hennes skrivlust väcktes. Hon anmälde sig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet. Texten blev en bok som hon inledningsvis gav ut själv. Nu har hon hamnat på ett förlag som hjälpt henne att formge boken och ge ut den både i tryckt format och som en ljudbok som Carolina Molse själv läst in. Berättelsen om Anna heter ”Med oss någon annanstans”.
Hur upptäckte ni att något var fel?
– Under sensommaren 2011 hade Anna väldigt ont i magen av och till. Magen svällde upp och vi sökte vård flera gånger, men de sa bara att det berodde på förstoppning. Hon fick lavemang som inte hjälpte, och det var väldigt smärtsamt för henne. Det gjordes en röntgenundersökning och det bedömdes fortfarande som förstoppning. I november skulle vi resa till Teneriffa, och läkarna sa att värmen nog gör gott, att avkoppling kan hjälpa. Men redan på planet ner kräktes Anna. Nästa dag kräktes hon igen och vi tog henne till en allmänläkare för att få lavemang. Den spanska läkaren sa direkt att det där inte ser ut som förstoppning. Anna skickades vidare och vid ett ultraljud upptäcktes att det fanns en tumör i magen.
Hur kändes det?
– Fortfarande fanns inte cancer i vår värld. Jag minns att tolken sa att många tumörer är godartade. Men Anna blev snabbt sämre. Hon flyttades till universitetssjukhuset på Teneriffa och när testerna kom så visade det sig att det var cancer. Vi ville bara hem, men Anna var för sjuk för att flyttas. Jag reste hem med de andra barnen medan min man och Anna fick vänta några dagar innan ett ambulansflyg tog dem till Östra sjukhuset. Väl där upplevde vi en enorm frustration över svensk sjukvård. Det kändes som att vi slogs för Annas liv och hon hade sådan enorm smärta. Vården flöt inte på alls. Inte förrän de öppnat magen och fått resultat som gav en diagnos så började det rulla. Hon fick cytostatika och genomgick en lång behandling.
Hur var prognosen då?
– Inte bra. Bara tio procent klarar sig igenom den här sällsynta och aggressiva cancersorten. Men hon behandlades och tumören krymptes så att den kunde opereras ut. Efter stamcellstransplantationen var värdena dåliga, men de vände och vid jul 2012 trodde vi och läkarna att Anna tillhörde de tio procent som blir friska. Men i mars kontrollerades hennes lever och då upptäckte man att cancern hade spridit sig. Det fanns ingenting att göra.
Anna dog 24 april 2013, bara sex år gammal. Beskriv Anna.
– Hon var en populär tjej. Det är lätt att man förskönar sina egna barn, jag vet det, men det finns vissa barn som alla tycker om. Glada och mjuka. Anna var så enkel och alla blev charmade av henne. Killarna i klassen blev kära i henne.
I boken skriver du om det meningslösa i att barn dör, och prästen du pratade med bekräftade det, men hon sa också att man kan skapa mening i upplevelsen. Har du gjort det?
– Ja, det känner jag verkligen att jag har gjort med boken, och att prata om det.
Hur har du gått vidare?
– Jag har pratat om livet med kloka människor. Jag håller också på med yoga och meditation. Löpningen hjälpte mig mycket i början. Sedan insåg jag att jag försökte springa ifrån sorgen och jag levde på endorfiner. Jag behövde det då, men sedan blev yogan viktig, och just nu håller jag på med väldigt lugn yoga och meditation.
Har du förändrats?
– Jag vill gärna säga att jag har det, men jag vet inte om det beror på att jag har blivit äldre eller det jag har varit med om. Nu identifierar jag mig inte med min yrkesroll längre. Det jag gör är inte den jag är. Ytliga bekantskaper har också blivit mindre viktigt.
Har din syn på döden förändrats?
– Jag är inte rädd för döden. Inte det minsta. Innan var döden diffus och nu är den mer närvarande. Det blir intressanta diskussioner om man väljer att prata om det ämnet. Yrkestitlar imponerar inte på mig, men jag blir imponerad av dem som vågar prata om döden.
Du föreläser om sorgebearbetning. Vad pratar du om då?
– Jag berättar om vår resa, min syn på sorg och att leva vidare. Jag vill inte ge en manual, eller skriva någon på näsan, för sorg är så individuell. Men jag vill ödmjukt berätta att om man är öppen så kan man leva vidare. Det är det mest meningsfulla jag gör. Jag förmedlar hopp.
Finns hopp?
– Ja. Annas gåva till oss är att inse livets ändlighet och att njuta av att få uppleva livet.
Hur mår du nu?
– Jag mår bra. Sorg tar tid, och att försonas med den tar tid. Den här boken har hjälpt mig med det. Ett tag fick jag dåligt samvete av att inte tänka på Anna, men nu vet jag att jag ska älska henne för hennes skull, inte för min skull. Nu när det har gått fem år så kan jag säga att jag har fyra barn, utan att börja gråta.
Ja, nu har du fyra barn istället för tre.
– Lillebror August föddes 2015. Det känns konstigt att han aldrig har träffat Anna och han ersätter inte henne. Vi är fem vid matbordet igen och det sitter någon på den platsen i bilen igen, det är fint. Ett barn går inte att ersätta, men han är något annat.
Mia Sandblom
Carolina Molse
Ålder: 43
Bor: Kullavik
Familj: Maken Peter, tre barn utöver Anna, samt en hund.
Yrke: Projekt- och förändringsledare inom IT
Intressen: Yoga och segla med familjen
