Tro mig, jag har gjort min beskärda del av trädgårdsreportage. Jag har Urban Garden Dayat, skrivit stadsodlings-artiklar och träffat gröna fingrar-profiler. Alltid härliga människor, med brinnande passion för odling, det gröna, klorofyll, självhushållning och ekologiskt tänkande.
De sår, komposterar och gödslar, ingenting går till spillo, allting är giftfritt, organiskt och naturligt, de har myllan under naglarna, kan odlingsårets alla krumbukter och kissar i hinkar för att naturgödsla under den MÖJLIGTVIS aningen förskönande omskrivningen ”guldvatten”.
Det PRUNKAR i deras odlingar. De får fram kålsorter som inte odlats sedan Linnés dagar, de skördar tomater som undgått genmodifieringar, tomater så röda och smakrika att de kan serveras som middag. De driver fram de spädaste löksorter som nånsin skurits ner i en sommarsallad.
Jag har stått storögd och beundrande vid deras grönskande marker. Jag har så gott min penna förmått försökt ge rättvisa åt dessa imponerande odlingsekvilibrister.
Men det finns en fråga som alltid förblivit obesvarad i dessa alla mina möten med de grönaste av fingrar. En fråga som alltid ställts, och lika alltid besvarats med ungefär ”mummel-mummel-nånting-nånting-väldigt svår”. MÖJLIGEN följt av ”den växer där den vill”.
Dill. Jag gillar dill, bra smaksättare i sallad, och obligatorisk i precis allt som tillhör fisk eller skaldjur. Och färskpotatis.
Kärestan odlar en massa hemmavid. Vi har nåt slags tråg där senapskålen växer meterhög och man kan nypa en näve basilika eller gräslök när det behövs. Kärestan har örnkoll och är odlingsgeneral. Men där finns ingen dill. Försök har gjorts men varje gång utan framgång. Och jag har upprepat det där om att ”nånting-mummel-väldigt svår” och att dillen ”växer där den vill” som alla odlingsmänniskor lärt mig.
Tills jag tänkte att så här inihelvete svårt kan det ju OMÖJLIGT vara.
”Det finns ju folk som lever på dillodling”, sa jag och sen googlade jag loss, men jodå, dill är närmast mytiskt svårodlat och en riktigt sjåpig liten krabat. ”Kasta fröna över axeln” var ett helt seriöst tips, för då kan dillen tydligen ”växa där den själv vill”.
Kärestan fick stå bakom mig med en redig kruka fylld med ”näringsrik och mullrik jord” och jag vildkastade dillfröna över gubb-axeln och kärestan hade dillfrö i håret i flera dagar efteråt, men några landade där de skulle. Tror jag.
Häromdagen såg jag små späda gröna strån i krukan. Det var ingenting annat än skvätt från kärestans grästrimmande.
Dillen växer där den vill. Det är tyvärr inte hos mig heller.
LÄS MER:Så här håller du växterna vid liv under semestern
LÄS MER:Rekordbidrag till stadsodlare – får 900 000 i EU-pengar
LÄS MER:Roland lever drömmen – bygger vingård i Fjärås
