Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Victoria Forsberg. Bild: Daniel Blomqvist
Victoria Forsberg. Bild: Daniel Blomqvist

Victoria Forsberg: Alla känner apan – men apan känner för få

Då önskar jag mer än någonsin att den där gropen till Kina, som jag och klasskompisarna grävde bakom gungställningen, fanns kvar, skriver Victoria Forsberg.

För er som missat det så är jag ju inte härifrån. Jag är född och uppvuxen i Hälsingland, även om få spottar norrländskan i min brokiga misch-masch-dialekt. Några hälsingeuttryck slinker ur mig ibland, men det allra mesta är borttvättat under åren. Därför är det många av de som inte känner mig hemma i barndomsbyn som undrar vad min anknytning dit är, och blir förvånade när jag säger att jag är born and raised. Men det här ska inte handla om dialekter. Det ska heller inte handla om de som inte känner mig. Det ska tvärtom handla om de som känner igen mig, men som jag inte känner igen tillbaka. Om att vara apan som alla känner, men som själv känner för få.

Två-tre gånger per år kommer jag hem till Hälsingland och stöter ihop med människor som känner mig, men som jag av olika anledningar inte känner tillbaka. Just i denna skrivande stund befinner jag mig på min årliga Hälsingesemester, och för första sommaren på två år firas den traditionsenliga festivalveckan i hembyn. Detta innebär att hela byn bubblar av skojigheter som får var man att gå ur huse. Om ni bara visste hur många gånger jag den senaste veckan stött ihop med någon som utbrister ”men Victoooooria, det var länge sen!”, varpå jag artigt instämt ”ja, det var inte igår!” och samtidigt vevat i gång bekantskapstombolan i huvudet för att desperat försöka komma på vem sjutton jag pratar med. Kan det vara någon från parallellklassen i mellanstadiet? En gammal SYO-konsulent? Ridskole-ledaren? Jag får patt-svett av stressen att inte kunna placera hen som uppenbarligen känner mig. Detta händer alldeles för ofta här uppe: människor kommer fram och hälsar, kramar och gläds åt vårt möte och jag står som en fågelholk och går mentalt igenom alla skolkataloger från 1992 och framåt. Det värsta är när jag har med mig familjen och något av barnen frågar ”mamma, vem är det?” Då önskar jag mer än någonsin att den där gropen till Kina, som jag och klasskompisarna grävde bakom gungställningen, fanns kvar. Vilka var vi nu som grävde? Var det Linus och Melker…. MELKER! ”Det här är Melker som mamma gick i skolan med!” Räddad.

Nu förstår jag att det här kan svida i ögonen på några av er. Så förmätet av henne att inte känna igen sina klasskamrater, gamla syslöjdslärare eller barndomsvännernas morföräldrar efter 18 år. Och ett sådant storhetsvansinne att skriva en hel krönika där hon framhäver hur många som känner henne. Och ja, jag kanske inte är sprängfylld av heta krönikeämnen så här två veckor in i sommarsemestern. Men här om dagen stötte jag ihop med ännu en ”men Victoooria, det var längesen man såg dig!”, som efter några patt-svettiga minuter av kortslutning visade sig vara en gammal barndomsgranne, vars fru är journalist. Hon delade min skrivar-ångest när hjärnan är semester-tom, men lugnande mig med att ”ingen läser ändå tidningen på sommaren så man kan skriva om vad som helst.” Och nej, ingen kommer kanske känna igen mig på stan efter den här krönikan – men apan i mig överlever, jag lovar.

Tumme upp: Semester. Så välbehövlig efter en intensiv vår.

Tumme ner: Semestervädret. Vem ska hållas ansvarig för det?

LÄS OCKSÅ: När krisen kommer

LÄS OCKSÅ: Anta utmaningen – lägg nåt annat än kött på grillen

LÄS OCKSÅ: Sista sommarlovet med ett förskolebarn