Man upphör aldrig att förvånas över det ständiga gnäll över resurser som kommer från vården med dess intresseorganisation SKR (Statens Kommuner och Regioner) i spetsen.
Det fattas alltid minst 20 miljarder kronor oberoende av hur mycket regeringar av olika färg strösslar över regionerna. Det ska alltid vara mer av allting.
Efter år av riktade lönesatsningar kommer nu ett pensionsavtal vida bättre än motsvarande på den privata sektorn. Inget av dessa är finansierade genom olika effektiviseringar eller rationaliseringar som är brukligt inom den privata sektorn utan man förutsätter helt sonika att staten, det vill säga vi alla skattebetalare, ska betala notan. Eftersom man sällan värdesäkrar eller sätter undan medel för pensionsavsättningar eller utbetalningar utan rått räknar med att ta det från löpande räkning, vilket kräver en ständigt ökande budget, får man problem när ekonomin kärvar eller räntor och inflation förändras till det sämre.
Att många fler inom vårdsektorn genom löneökningar och diverse tillägg nu hamnar över brytpunkten för statlig skatt och räknas som höginkomsttagare är väl bra för individen men måste också finansieras. Det rimmar därför illa när man hör gnäll över att de mycket generösa tilläggen som utfärdades under pandemin (då mycket behövliga) nu skall tas bort. De var ju tänkta som tillfälligt stöd men pandemin är nu över sedan ett bra tag. Självklart ska då ersättningsnivåer återgå till det gamla. Det är ju inte så att det inte fanns löner och ersättning för extra insatser förut.
Man häpnar också över gnället att dygnspass skall tas bort. Att sova på jobbet och få frikostiga ledigheter är få förunnat.
Vården kanske är till för patienter och vårdtagare och inte för personalen?
Förutom höjda ersättningar som måste finansieras har gnället lett till att man skrämt bort ungdomar från vårdutbildningar. Trots bra arbetstider, uppgifter och ersättningar.
Tomas Thorvaldsson
Särö