Arkivfoto.
Arkivfoto.

Jakten på de mytiska citronerna knäckte nästan min vän

Snart var han nere på närmsta Mellanösternbutik för att köpa tunisiska inlagda citroner. Han möttes av huvudskakningar. Han vidgade sökområdet. Utan framgång, skriver Mats H Ljungqvist.

ANNONS
|

Min MYCKET matlagningsintresserade gode vän besökte för några år sen en restaurang med Mellanösternmat. Någonstans, i någon av alla rätterna åt han citroner. Inte vanliga bonna-citroner som kreti och pleti lägger i korgen på ICA. Nej, det här hade varit nåt slags nästan mytiska citroner, med en smak som kungar och gudar drömmer om, ett slags Mellanösternvariant på den där Madeleine-kakan som nån fransk författare skrev en hel bok om. SMAKEN på de där citronerna – den.

Så min gode, och MYCKET matlagningsintresserade, vän var inte den som var den utan han skyndade snart ut i köket på restaurangen och kocken där var inte den som var den han heller, så han höll glatt upp en glasburk med arabisk text. Inlagda citroner. Från Tunisien. Bästa som fanns att köpa för pengar, top shelf och premium.

ANNONS

Det blev en vacker förbrödring i köket, mellan den tunisiske kocken och min gode vän från medelklassreservatet Eriksberg på Hisingen.

LÄS MER:Om vår stora lilla stad

Så min gode, och MYCKET matlagningsintresserade vän fick nu en mission. Ett uppdrag. Så snart var han nere på närmsta Mellanösternbutik för att köpa tunisiska inlagda citroner. Han möttes av huvudskakningar. Han vidgade sökområdet. Utan framgång. Han dammsög den superstora Mellanösternhandlarbasaren utanför Gamlestaden. Nada inlagda citroner.

En dag kom han hem till oss, såg sig om över axeln och räckte över en liten zip-påse. Det skulle kunna ha varit en droguppgörelse, men det var svartpeppar.

Det fanns picklade persikor, inlagda paprikor, syrade dadlar, men inlagda citroner – ”nej, nej, sorry kompis” följt av den internationellt erkända signalen med uppgivet utslagna armar och handflatorna uppåt.

De där tunisiska inlagda citronerna sitter än idag som en tagg i hans MYCKET matlagningsintresserade själ. En gourmandsjäl som hatar besvikelser.

LÄS MER:Om att prova nya stigar

En dag kom han hem till oss, såg sig om över axeln och räckte över en liten zip-påse. Det skulle kunna ha varit en droguppgörelse, men det var svartpeppar. Inte vilken som helst. Nej, nej, nej. Det här var svartpeppar odlad av en familj i Nordafrika som vårdat sina pepparbuskar sen romarriket. Varje år fick de en liten skörd. En mycket liten skörd. Den såldes bara vidare till särskilt utvalda, och MYCKET matlagningsintresserade personer. Min gode vän hade KONTAKTER och nu fick jag en påse av svartpepparns allra heligaste. ”FANTASTISK smak, HELT annorlunda, MYCKET bättre än all annan svartpeppar” lovsjöng min MYCKET matlagningsintresserade vän.

ANNONS

LÄS MER:Om tiotusen timmars jobb

Vi har inte setts mycket sen pandemin, jag och min MYCKET matlagningsintresserade vän. Ibland ringer han. Han frågar alltid vad jag tyckte om svartpepparn?

Svartpepparn hemma på Öfvre Varla kommer från Tölö IF, och nån batch vi köpte när ungarna spelade fotboll. Det KAN vara 20 år sen.

”Fantastisk smak, helt annorlunda”, säger jag och tar några varv på pepparkvarnen från Tölö IF. Locket sitter fast. Det är helt omöjligt att få ner pepparkornen från Nordafrika. Men det säger jag inte. Jag tänker på de inlagda citronerna.

Ha nu en fin lördag.

LÄS MER:Om att inte drömma om hus

ANNONS